Nej, för här är jag! Och jag debuterar i denna fina blogg när jag är nära ett breakdown just i denna sekund. Är det klokt? Förmodligen inte, men jag är inte klok så skitsamma. Ska man skratta eller gråta? Har redan gjort det sista så ska väl testa det första.

Nu låter jag som årets dramaqueen, det kanske jag är det är inte min sak att avgöra, men det är inte det jag vill komma till. Har precis sett ett dokumentär om Ola Salos liv, vilket gjorde mig väldigt sentementalisk. Det råkade bara bli så att jag gick förbi vardagsrummet där mamma och pappa precis satt på programmet, och först tyckte jag det verkade jätte dystert och jobbigt och gick in på mitt rum. Men jag han inte stänga dörren förns jag ångrade mig och gick ut och satte mig med min megastora tekopp i soffan med dem. Både jag och mamma satt och grät i slutet (pappa är lite för "hård" antar jag) och jag vet egentligen inte riktigt varför vi grät, det var bara väldigt vemodigt vackert.

Jag har hyser någon slags hatkärlek till vemodigt vackra saker. De är så fruktansvärt jobbiga för jag gråter bara, OCH JAG VET INTE VARFÖR! Kanske för att de får en att känna sig väldigt ytlig, historiskt meningslös och ineffektiv. Det kommer någon slags stress i form av att det känns som att det inte spelar någon roll vad man gör för det kommer aldrig komma något vettigt ur det ändå. Man kan lika gärna bara ge upp och lägga sig på sängen och gråta för att allt känns så hopplöst. Man bir ju inte direkt effektivare av den känslan.

TILLS man kommer på att om allting är så meningslöst så blir ju anledningarna till att ägna livet åt att bara ha kul och må bra större och flera! Och att man har ALLA möjligheter till att vara lycklig! Och att man faktiskt fötts med fantastiska tillgångar! Jag är frisk, har mat och tak över huvudet och jag har människor runt omkring mig som jag älskar och som älskar mig och framförallt, jag vet vad som gör mig lycklig och vad som får mig att må bra! Så vad finns det för hinder? INGA! Sen att man alltid i dessa sentementala stunder kan få flippar och bli osäker på även vad man tycker om och vad man vill göra och vad eller vilka som får en att må bra. Jag kan inbilla mig både det ena och det andra. Jag kan få för mig att jag är jätte kär, eller tvärtom att jag absolut inte hittat rätt och att jag absolut inte är kär och förmodligen aldrig varit det, eller att jag har en jättedålig relation med någon, som kanske egentligen inte alls är så pjåkig, som kanske snarare är den jag borde vårda mest av alla.

Oavsätt vad man tänker så är det ingenting man blir klokare av, inte någonstans. Bara förvirrad och olycklig. Men det i sig ger en, o andra sidan, perspektiv på hur bra man har det när man mår bra (eller när man mår som vanligt, när man inte har såna här mentala breakdowns). Så man har kanske dessa stunder att tacka för att man i det stora hela är otroligt lycklig, glad och välmående. Så tack Ola Salo, nu ska jag ägna resten av kvällen åt att må riktigt bra! ÅH vad UNDERBART!

Men man påverkas så jävla mycket av vädret. Jag är trött på detta evinnerliga totala mörker! Jag vill ha sommar!!!

Shit vad mycket skönare det kändes när man skrivit av sig, bra grej det där med blogg, för si egen del. Haha, stackars dem som läser det, men det är ju ingen som tvingar er. It´s a win win situation: Jag mår fett bra av att skriva och de som läser gör det av egen vilja och får förhoppningsvis ut någonting utav det!